I dag fick vi glädjebeskedet att mitt barnbarn och hans sambo fick en välskapt pojke. Det blev en vecka för tidigt, det var tänkt den 11 sept.

Men läkarna vågade inte vänta p.g.a av risken för havandeskapsförgiftning.

Det blev en jobbig förlossning genom att värkarna "sattes" i gång med läkemedel.. det tog tid över ett dygn med mycket smärta och sen blev det operation då kroppen hade gått sönder. Vi runt kände hur svårt det var men kan ju inte bära någon annans smärta, vi kännde oss vanmäjtig och kännslorna svallade med obehagliga känslor, vanmakt och gråt.

Det är inte lätt att föda barn till värden , men varje sekund, minut , timme, dagar och månader har sen varit till glädje för föräldrarna deras "lilla prins" är det finaste och det vackraste barnet på denna sida av ekvartorn... och vi runt omkring håller med och gläds med föräldrarna.

Så när allt kommer omkring så kanske smärtan på sikt kan betraktas som att det var det värt. Men hu och pu hur jobbit det var för mamman och alla oss runt omkring...

För fick mamman utså detta i ensamhet sen kom pappa och släkt dagen efter när allt var klart... det var väl inte så kul för mamman att föda utan sina nära och kära i närheten.

Vi var som ett mindre fotbollslag , hoppas att mamman och pappan kände vårt stöd och glädje. Allt var inte bättre förr.

Ja födelse och död river upp människans kännslor... det är så livet ...

Jag tog några bilder ... var så god.