Nu är det dagarna efter min frus döe.

Jag och min son sitter på uteplatsen och bara är... vi undrar vad gör vi. Vi kom överens att vi bara gör en sak , ringer till begravningsbyrån, sagt och gjort . Vi skall träffa dem på måndag och i dag är det torsdag.

I våra huvuden är det kaos, vi vet inget ...

Ja bestämmer mig för att gå ner till stranden och på väg därifrån träffar jag grannar , jag berättar.

Kommer hem till stugan , jag berättar för sonen och bestämmer mig för att kontakta personer som är berörda och söker upp dem...

Dett a medför att rycket om händelsen går. Det kommer personer och blommer .....

Våra nära och kära kommer till oss... det känns så skönt , vi bra är lagar lite mat och fika och är bara ... Min son klarar intre pressen så vi blir tvungna att söka läkare och det känns dramatiskt ...

Efter några dagar så börjar vi tänka lite och börjar fråga oss hur skall vi ordna begravingen ??? 

Den ena pusselbiten efter den andra föll på plats.

Vi tog bilen och åkte runt och till vänner och berättade och vi besökte platser som vi kunde ha minnesstunden.

Helt plötsligt var vi i gång och planerade hur vi ville ha det .

Sen sjönk vi ner i grubblerier och spekulationer vad var ded som hände, varför dog min fru..

Ja dagarna gick och vi bestämde att vi skulle gå till kyrkan på söndag.

Ja hur underligt det än låter så gick vi djupt ner för att andra stunden ta tag i en detalj. Min son och jag hade rätt olika uppfattning och olika detaljer men vi sa då vi sover på saken...

Hör och häpna dagenn efter så hade vi hittat en lösning. Alla detaljer komprimmissade vi inte utan vi blen ense... konstigt , men det kändes så skönt att kunna enas så bra.

Allt nog vi levde som i en bubbla... och helt plötsligt hade det gått 4 dagar och i morgon är det söndag.

Vi tog lite bilder